De senaste dagarna har jag sprungit och gått bortåt 40 km. I söndags körde jag långpass på 17 km, i måndags gick jag 7,5 km och i tisdags fick jag först mitt på dagen 7,5 km igen för att till kvällen springa 7,5 km. Det fungerar bra att springa men så klart känns det i benen. Idag när jag vaknade så kändes det som någon dragit en rasp i halsen på mig och jag hade djävulusiskt ont i benen. Jag fixade mig i ordning som jag brukar och åt frukost, då började jag må lite illa så jag tänkte att jag går och lägger mig en stund och kommer lite senare till jobbet.
Jag gick upp i alla fall och satte mig på pendeln, P erbjöd sig att hämta mig i Häggvik. På tåget började jag må illa igen och jag började kallsvettas, ingen höjdare. Ringde P och bad honom hämta mig lnågra stationer tidigare. Sen så körde P in mig på en lucka och där låg jag som i dvala hela förmiddagen. Det gjorde så ont i benen som om jag hade kramp men ändå inte. Runt lunch mådde jag så bra att jag kunde sätta mig på pendeln hem i alla fall och därmed missa eftermiddagens möte.
Hemma lyckades jag klämma i mig en avokado, en alvedon och sen ner i sängen igen. Sen låg jag där i dvala till P ringde igen kl 16. Då fick jag springa ner och handla och fixa lite inför att han skulle skjutsa iväg L till hennes Cheerleading.
Med facit i hand så skulle jag ha stannat hemma från början och aldrig stuckit till jobbet men det är lätt och vara efterklok och när man har pannben så lyssnar i alla fall jag inte så mycket på vad kroppen säger.