Det här inlägget skulle kunna heta: “Ibland så kan kroppen förvåna” eller “Jag kommer aldrig mer köpa billiga löparskor” eller bara “Lycka”
Jag åt en fet ägg o bacon frukost på morgonen. Brukar funka bra för att hålla uppe energin under mina långpass. Jag fick till och med lite sovmorgon när jag kunde åka med mina grannar till starten på Tjejmarathon. Fantastiskt skönt att bara kunna slappna av.
Jag hade garderat mig med med långtights på men korttights med mig.
Kom fram till starten och det var så kul att träffa alla “veteraner” från förra året och de nya som man träffat tidigare i olika sammanhang. Tog så klart en inför start bild.
Roslagsbro IP start Tjejmarathon
Velade med vilka tights jag skulle ha men bytte till de korta eftersom det var så varmt trots varningarna om meter höga brännässlor första biten.
Jag la mig ganska långt fram i starten eftersom det bara går att springa en person i bredd i början och ville i inte hamna i någon kö.
Starten gick och jag såg hon som vann förra året pinna iväg först och jag kom bra i kön. De hade rätt om brännässlorna så man brände sig lite men hellre det än att bli för varm.
Kom ut på en kort sträcka asfalt och började bli omsprungen. Det var riktigt psykologiskt jobbigt då jag bestämt mig för att försöka hålla 6:30 tempo fram till 30 km och andra kontrollen. Hoppades på att om jag tog det lugnt så skulle jag kunna hålla ett bättre löpsteg och kanske slippa få ont.
Det flöt på bra och kroppen kändes ok. Vi sprang genom jätte vacker skogsmiljö fram till första kontrollen. Där fick jag hjälp med att fylla på vätskesystemet, jag drack cola och åt lakrits.
Fortsatte därefter och kom ikapp en tjej som jag hade sällskap med en stund men när vi återigen kom ut på asfalt saktade jag ner och sprang på det mjukare underlaget i väggrenen..
Vid bron vid Bagghus fick jag en fantastisk överraskning där jag såg min kollega Janne med sin fru Maggan hoppa av sin motorcykel.
Bästa supportrarna!
Perfekt tajming. Stannade och pratade lite med dom och fortsatte sen längs med Väddökanal i så vacker miljö.
Väddö kanal
Kom fram till Älmsta, 30K och andra kontrollen, lite före tidsplan Möts av sånna applåder från Friskis och svettis spinningpasset att det kändes fantastiskt!
Utomhusspinning i Älmsta
Drack cola, fyllde på vätskesystemet igen, åt lakrits, smörgåsar och köttbullar. Maggan kavlade mina ben med Annies superkavel. Riktigt skönt/ont och jag tror att det hjälpte mina ben som började bli trötta.
Maggan kavlar mina lår
Fortsatte springa och såg tre tjejer framför mig, vi höll ungefär samma tempo så jag kom inte ikapp förrän de sprang på en tjej som börjat må dåligt. Hon fick en resorb av en av tjejerna samtdigt som jag kom ikapp.
Vi lämnade henne då vi försäkrat oss om att hon var OK och hon lovat att ringa efter sjukvårdarna bland funktionärerna.
Jag tog sällskap av tjejerna och tänkte att det är skönt att inte behöva springa själv över det steniga partiet som skulle komma vid 35K. När vi dock passerat 36K och inga stenar i närheten släppte jag dom då de höll ett något högre tempo än vad jag önskade. Jag hann dock ikapp dem igen vid stenarna där vi tog lite glada kort.
Karin
Frida
Jag
Vi fick en glad överraskning när vi träffade på Annie och Niklas på stenarna som bjöd på lakrits.
Över stock och sten
Efter stenarna så släppte jag tjejerna igen, hade lite illamående känsla men det var ok. Kom ikapp dem igen och kom fram till tredje kontrollen. Vid tredje kontrollen såg jag att jag bara var 100 minuter ifrån fjolårstiden. Vi var dock lite osäkra på hur långt det var kvar. Alla våra GPSer visade 43K vid tredje kontrollen men det skulle bara vara 40K. Alltså hade vi mellan 10K och 13K kvar till mål. Jag kände mig dock stark men vägen efter kontrollen var en blandning av asfalt och skogsstig med rötter vilket inte gjorde att det gick särskilt snabbt men på slutet började jag få mål känning och jag en av av tjejerna höjde tempot. Kände igen mig där målet var förra året och sprang snabbare. Passerade där vi duschade förra året och såg till sist målet. Vilken lycka!
I mål
Jag klarade det utan att få särskilt ont, kände av det i ljumskarna men inget i knäna. Helt fantastiskt. Jag som haft såna problem hela våren och jag det måste nästa vara skorna det har berott på. Vilken himla tur att jag köpte nya. Och idag onsdag sprang jag ingen. Mådde lite sisådär på söndagen, hade fortfarande lite problem med att gå i trappor på måndagen men idag känns det helt som vanligt och löpningen som skulle bli ett återhämtningspass kändes hur bra som helt. Så skönt!
Kan jag springa 54K så kan du! Vi ses nästa år.
Tack alla funktionärer och supportrar och det är fortfarande inte försent att stötta insamlingen till hungerprojektet.