Tjejmarathon del 2

Vi är äntligen framme i San Diego efter 24 timmars total restid. Från början är det osäkert om jag skulle kunna springa Tjejmarathon på grund av att flygbiljetterna hit var billigare före den 16, men det löste sig och jag är så tacksam för att jag kunde vara med.
Loppet var helt fantastiskt, hur jag nu kan tycka det men jag känner en så oerhörd tacksamhet. De tre första milen gick lätt genom varierande landskap bestående av lerstig, kringlande asfaltslandsväg, vid sidan om en åker, skogsväg. Första vätskestationen innehöll hur mycket godsaker som helst och eftersom jag hade svårt att äta frukost på morgonen så tog jag två mackor, kexchoklad, lakrits, sportdryck mm. Jag fick lite håll men inte så farligt och jag hade trevligt sällskap på vägen. Tack Victoria! Vi hann stoppa åtminstone tre tjejer som låg framför oss när de var på väg att springa fel vid två olika tillfällen. Inte roligt att springa fel när det ändå är så långt. Vid 25k i en uppförsbacke hade några kvinnor ställt upp ett bord med saft och runda bullar (precis såna som mormor brukade göra). Tack!
I närheten av vätskekontroll vid 30k började det regna men jag ser en syn som gör mig oerhört glad och lycklig. Där står min kollega Janne och springer som en kanin framför oss och leder oss fram till vätskestationen. Jannes fru Maggan står också vid vätskekontrollen o ger mig en kram. Wow! Lycka! Tack!
Jag dricker några buljongmuggar det är kyligt att stå still och jag behöver få i mig värme och salt. Viktoria vill ta det lite lugnare och säger till mig att springa i förväg med två andra tjejer som precis ska ge sig av. Kändes tråkigt att göra detta men vi hade en överenskommelse…
Milen mellan 30 och 40k känns hur lång som helst. Den visar sig vara 13k och löpningen kändes mer som Tjurruset med gegga och blöta fötter samt längs med strandkanten över stenblock som blivit blöta av regnet. Jag tror att en kilometer där tog bortåt 15 minuter… Vi var glada att det inte regnat mer när vi passerade och det kändes som en lättnad när vi nådde den sista vätskestationen.
Sen började det göra ont. 10k kändes kort men som en evighet när benen kändes summa och ibland nästan gav vika. Jag fortsatte springa med några småsteg i mellan. Mitt sällskap låg både före o efter där vi pushade varandra framåt. Tack Matilda och Jessica!
Målet låg mitt ute i skogen vid 53k, mitt sällskap väntade in varandra och gick i mål samtidigt. Det var mycket roligare att springa med er än att ha gjort de sista milen själv!
Framme vid partytältet möttes via av tjejerna som kommit före. Vi tog våra ombyten och gick direkt ner o duscha så vi skulle bli varma igen.
Sen blev det pastasallad o kakor, goddiebags med filtar, medalj, armband o skosnören (från Storstockholms brandförsvar).
Sen stod jag full av beundran och tittade på när de andra tjejerna droppade in en efter en. Grymt bra gjort!!!
Några hade sprungit fel bortåt en mil. Då kan man hålla sig för skratt.
När vi stod och väntade på bussen kom det en tjej som sprungit fel och passerade oss. Jag försökte då ringa en av tävlingsledarna för att gå och möta henne. Hon han dock både upp till målet och tillbaka så hon han med bussen. Skönt!
Väl hemma trött, lyrisk och lycklig.
Och nu SEMESTER!