Kära återseenden och en ångestfull natt

Jag fick upp ögonen för brandingenjörsyrket när jag såg några brandingenjörer som var på internationellt uppdrag vid en jordbävning. Då var det bara yes, det här ska jag bli och sen dess har jag haft som mål att få vara en del av detta. Efter att ha haft lite tur ingår jag nu i svenska SWIFT USAR teamet.

Förra veckan hade vi mobiliseringsövning där vi skulle träna på att samlas, packa i ordning, hantering på flygplats, bygga camp m.m.
Jag hämtade upp en minibuss på Hertz här på söder och plockade upp några vänner på vägen. Sen bar det av till Örebro flygplats där vi alla samlades.

Utlämande av personlig utrustning

Där fick vi gå igenom allt som ska göras vid en riktig händelse med registrering, hälsokontroll och sen fick vi checka in bagage och gå igenom säkerhetskontrollen. Därefter fick vi runda flygplatsen och gå in igen för att äta kvällsmat under vår fejkade flygresa till Turkiet. Framme i “Turkiet” fick vi gå igenom passkontroll och fick lite information om vad som hänt.

Min packning

Vi fick information om vart vi skulle bege oss för att bygga kamp. Så klart så var det på MSB gamla verksamhetsområde i Kristinehamn vi skulle. Framme kl 20:00 på kvällen där campbyggandet satte fart.

Campen

Dags för rek

Själv fick jag bege mig ut på ett assessment uppdrag, dvs åka iväg med min kollega på ett rekuppdrag på motorcykel för att finna byggnader där teamet senare kan komma efter och börja jobba med för att ta fram skadade under rasmassor. Vi blev tilldelade ett område i Kristinehamn där vi åkte runt och tränade bedömningar.

Tillbaka runt 23 hjälpte vi till att resa tält över bland annat vattenreningsverket och höll på till kl 2 på natten. Eftersom jag på morgonen skulle hämta personer som skulle vara med på workshop dag 2 så kände jag efter i fickan efter bilnyckeln och hittade den inte. Började leta och leta, jag tror jag hade tre lager jacka och väst på mig, tömde alla fickor, gick på grusplanen i skenet av pannlampan och kollade. Jag visste att jag lämnat nyckeln i bilen när jag gav mig iväg på rekuppdraget eftersom staben använde minibussen som stabsbuss. När jag kom tillbaka tog jag av mig ryggplattan vid minibussen och är helt säker på att nyckeln satt kvar i bilen. Nyckeln satt inte kvar i bilen när jag skulle gå och lägga mig så jag trodde att jag stoppade ner den i en ficka och sen att jag tappade den när jag tog upp handskar vid tältresandet.

Det är knappt lönt att leta bilnycklar i mörkret så klockan 3 gick jag och la mig. Jag vanknade 06:30 och gick ut och letade. Pratade med andra som var vakna och fick hjälp att leta, jag satte upp en lapp i kökstältet om den saknade bilnyckeln. Klockan åtta fick jag be en av cheferna att de måste ordna någon annan bil för att hämta upp de nyanlända. Ångest…

Jag funderade på hur jag skulle lösa detta, vi måste ju komma hem. Så jag ringde till Hertz och kollade om de kunde skicka en extra nyckeln som då kunde vara framme dagen efter. Jag får också reda på att ersättning för en borttappat nyckel är 5-6000:-. Jag ringde sen till de som bokat bilen och just då dyker en person upp i teamet med nyckeln. Han hadde tagit hand om nyckeln och inte förstått att det var den som saknades. Grejjen är att jag bad honom att ha koll på nyckeln under kvällen när jag skulle ut och reka men jag trodde inte att han skulle ta den ur bilen utan att ge den sen till mig så jag frågade aldrig honom. Men vilket lättnad att nyckeln var återfunnen.

Dag två kom resten av teamet och det är så härligt att träffa alla dessa människor som brinner för samma sak. Vi hade workshops och information om allt nytt. Sen på eftermiddagen åkte de andra hem och vi andra stannade kvar och avnjöt en kulinarisk måltid med torrmat. Tidgare så användes Real turmat men nu är det Blå band som gäller. I Blå band påsen finns det lakrits tuggummi så det är väl ett plus men jag smakade aldrig på yoghurten med flingor (torkad yoghurt?)

Vad ska jag välja?

Men vi hade lite onsdagsmys på kvällen 🙂

Dag 3, packade vi ihop campen och efter lunchen begav vi oss hemåt. Vemodigt att lämna sina vänner som jag i  stort sätt bara träffar några få gånger om året.

Det här inlägget postades i Jobb, LYCKA och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *