Jag tror inte någon annan fysisk aktivitet ger mig samma känsla, jo kanske klättringen då det begav sig. Det måste vara att hela kroppen får arbeta och jag känner mig så stark (nä jag är inte särskilt snabb). De senaste längdskidpassen har kroppen känts helt lyrisk och jag tror att tekniken har kommit lite på plats och jag bara stakar och stakar och det är så skönt.
Ändå så är det inte smärtfritt. Tid är en bristvara. Det är kontinuerligt prioriteringar och en stress om att hinna åka. Det är ju inte så att jag har lust att lämna min hund hemma på kvällen själv när hon är understimulerad eller att jag har lust att springa en timme på kvällen med henne efter att jag kört skiten ur mig i längdspåret. Så skidåkningen får helt enkelt bli när hon inte blir så påverkad.
För övrigt så avskyr jag det här vädret…. Inte så konstigt va?
